Ellen Albertsdóttir, Lund, före detta kulturskribent
Varför slutade du?
– Jag jobbade heltid som frilansjournalist i fem år. I början hade jag en bra inkomst. Jag hade återkommande uppdrag för Nationalencyklopedin och kulturredaktionerna på Sydsvenskan, GP och Arbetet. Jag kände att jag hade många ben att stå på och att jag inte var beroende av en arbetsgivare. Sedan insåg jag att det inte hjälper om alla drar ner samtidigt. Det blev allt svårare att sälja in artikelförslag. Till slut tvingades jag inse att mina vänner hade en löneutveckling, medan jag hade tjänat mer som 25-åring än jag gjorde när jag närmade mig 30. När jag fick barn blev det ohållbart.
Vad gör du nu?
– Jag är anställd av Lunds Tekniska Högskola och jobbar som kommunikatör på ett centrum för kollektivtrafik. Det passar mig jättebra, inte minst eftersom jag fortfarande får skriva om forskning och hållbarhet.
Hur påverkas journalistiken av de låga arvodena?
– De dåliga villkoren gör att journalistiken blir likriktad. För att ha råd att skriva på kultursidorna måste du ha en annan försörjning, till exempel en anställning, en partner som försörjer dig eller ärvda pengar. Det skapar en likriktning i vilka tankar och åsikter som kommer fram och förvandlar journalistiken till hobbyverksamhet. Samtidigt ser jag hur den heliga gränsen mellan marknadsföring och journalistik håller på att luckras upp. Man kan inte klandra folk för att de tar copy-jobb om de inte kan försörja sig på journalistiken, men det är ett systemfel som tidningarna borde ha ett intresse i att motverka.
Text: Emilia Söelund