Frilansklubbens i Journalistförbundet har funnits i över 50 år. Utvecklingen har skett i en tid då arbetsmarknadslagarna skärptes och sedan försvagades.
De anställda fick MBL, LAS, arbetsmiljölag, semesterlag, studieledighetslag med flera.
Den som följer Frilansklubbens historia märker ganska snabbt att de frilansfackliga frågorna är desamma nu som då – med ett undantag…
Vi talar fortfarande om att det är svårt att få betalt enligt minimirekommendationen, vi har fortfarande svårt att gå på utbildning, företagarfrågorna är svåra att greppa.
Vad är det då för fråga som inte är som förr? Svar: Vårt samarbete med kansliet och förbundsstyrelsen är betydligt bättre nu än tidigare. Klubben hade stora ekonomiska problem under 80-talet med kulmen i mitten, och fick i stort sett ingenting från förbundet. Det var kris och fanns ingen ordförande. Frilansjournalisten hängde över bråddjupet. Men så höjdes medlemsavgiften kraftigt till 40 kronor och allt ordnade sig. Sedan sänktes avgiften till 30 kronor när Frilans Riks blev ett distrikt 1993. I dag är den 25 kronor till Frilans Riks och mellan 15 och 30 kronor i sektionerna.
Åke Rhudin, den förste frilansen i SJF – eller freelancer som man sa då – försökte bli medlem i SJF redan 1956. Men det gick inte för han var inte anställd. Sedan blev han anställd på en reportagebyrå och blev också medlem. När byrån gick i konkurs blev han frilans igen – medlem i SJF, men aldrig medlem i Frilansklubben.
Från början var det nästan bara skrivande journalister som var med, sedan kom fotograferna, etermediajournalisterna och nyhetsgrafikerna.
Den ständiga frågan har varit ”Är jag anställd eller företagare?” Det mesta är nu inrättat efter företagarlivet.